Niihm 林菲

När ska folk ta och skärpa sig?
Nej, det är inte barnens fel, det är alltid de vuxnas ansvar.

Personalen i skolan har ett ansvar, föräldrar har ett ansvar.
Det är lärarnas ansvar att kontakte föräldrar till båda parter och berätta vad som pågår.
Det är inte okej att föräldrarna sedan ignorerar, Nej, de ska prata med sina barn, berätta att det dom gör är fel.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/familj/article6542677.ab

Jag minns själv när jag gick i mellanstadiet. Jag och mina föräldrar gick upp till nr 13 för att samtala med 2 klasskamrater och deras föräldrar. Helt ärligt så har jag inget minne om vad det hela handlade om, vad som hände under och efter samtalet.

Jag har kommit över det där. Kanske har jag ignorerat det, eller helt enkelt bara glömt bort det, för att det inte är viktigt eller betydande för mig idag.
Min bror såg någongång i högstadiet till att dessa två tjejer slutade, genom att prata med dem. Tydligen hade han skrämt dem så mycket att de gick hem.

Visst finns det speciellt 3 saker jag minns tydligt... 3 saker som fortfarande kan få mig förbannad och som jag inte förlåtit dessa människor för.

1. När 4 st lät mig tro att vi skulle gå och äta lunch ihop, men sen när vi kom till matsalen gick de och satte sig vid ett 4 st bord. Det glömmer jag aldrig, och när jag berättade det för dem några år senare, så kom de med klena ursäkter, Men bad om ursäkt. Vilket jag enkelt svarade. Jag godtar inte ursäkten, det där är något som jag hoppas att mina barn aldrig råkar ut för.

2. En klasskamrat i gymnasiet stod och gjorde narr av en nära vän till mig bakom dennes rygg.
Jag och en "kompis" även en av dem i nr 1 pratade om vilken idiot han var, att någon borde göra något åt hur illa han betedde sig, och vad han sa om min vän.
Tillslut blev jag så förbannad att jag gick fram och sa vad jag tyckte och tänkte till den här personen, och vad händer med min "vän"?? HOn försvann kvickare än fort?

Hon vågade aldrig stå på sig, hon var så jävla rädd för grupptryck att hon inte ens står upp för sina vänner.
Kanske har hon glömt vad som hände, kanske inte. Men jag fick skit resterande år i 3an för att jag försvarade mina vänner. Kanske tålde de inte att höra sanningen, men jag var nöjd att jag sa ifrån.

3... Jag vill förlåta, jag vill, men jag kan inte. Ni som läser som vet vad det handlar om, måste förstå att det sitter djupt innan ni tycker jag är löjlig och borde komma över det.

Jag läste i en kompis "minnes bok" i 9an, alltså sista veckorna i högstadiet. "Den bästa tiden va när du och jag mobbade Helena" Där var det, det stod svart på vitt, Det var nog aldrig meningen att jag skulle se det, men jag gjorde det. Texten som bekräftade ALLT som hänt. Jag hade suttit hemma hos nr 13 och pratat, och jag tror de bortförklarade allt.

Mobbade Helena.

Jag har ingen aning om tiden, hur lång tid det tog eller något, men jag minns dagen.
Vi höll på och övade inför avslutningsdansen. Och jag stod och var sur. Människan i fråga stod bakom mig. Allt var slut och vi skulle gå, och plötsligt så rörde hon mig vid nacken, sa något om dansen, och det brast...
Jävlar vad det brast.

Jag vet inte vad jag sa, jag vet inte hur jag sa det, jag vet bara att jag var arg. Och att jag fick ur 6 års känslor om henne, där, när alla våra kamrater stod omkring oss, så stod jag upp mot henne.

Hon har senare sagt att hon varit rädd för mig sens dess, vilket jag bara svarade "Det borde du vara".

Vi umgås, vi pratar, vi frågar om livet, leker att allt är bra. Men inom så är det inte bra.
Det kommer behöva mycke tid för att just DET förhållandet ska bli bra.
Det är rätt knasigt med tanke på att jag ignorerat andra. Men jag vet inte, det är något där som inte gnistrar.


Ursch vad personligt det blev. Men ja. Ibland kanske det är bra att tankarna kommer ut.
Men som jag helt ärligt sagt, jag minns istort sett inget dåligt ifrån min skoltid, även om jag vet att det finns.
Jag hade även otroligt roligt. Och jag minns hellre det.