Musikorgasm.
Att sitta här ihopkurad i min soffa med lite tända ljus och min andra kopp te (jag borde börja med mindre koppar)
och lyssna på musik är nog mitt favoritgöra.
Creep med Radiohead kan ses väldigt deprimerande och som en vän sa: Varför vill folk lyssna på en sång som bara får dem att må sämre?
Men är inte det lite meningen med musik? Den ska stärka stämningen man är i.
Man ska få känslan man har att nästan bli överfylld, i en perfekt balans så hamnar man i ett sinnestillstånd som är otroligt.
Jag har själv väldigt lätt att glömma tid och rymd när jag lyssnar på musik och verkligen sitter och lyssnar.
Och jag är väldigt glad över att jag har bred musiksmak. Inte så att jag bara lyssnar på Winnerbäck, eller bara på hårdrock. Vilket kan irritera mig när jag börjar prata musik med människor och de bara diskuterar för en musikstil, och de suckar och säger att allt som jag lyssnar på är skit. Hade de haft bra argument för det, så hade jag sagt ok. Men om de säger att är för att det låter country, då får jag spunk.
Som ikväll kände jag för att lyssna på Radiohead. Det var SÅ länge sedan jag lyssnade på dem.
I Kina träffade jag Joe, en kille från England, och jag frågade om en text han hade tatuerat in på armen, och han sa att det var radiohead, minns inte vilken sång dock. Men hans ögon LÖS av lycka när han pratade om det. Allt han sa, kunde jag förstå, även om jag inte kände samma sak för samma band.
Alla dessa känslor som de framkallar, de har alla en låt som passar in i stunden, som beskriver det jag själv inte kan sätta ord på.
Radiohead - Karma Police, Creep, Fake plastic trees. 3 bra låtar.
När jag gick till skolan i Beijing så var jag alltid så morgontrött, men när jag kom in på campuset hade jag en förmåga att alltid sätta på Daschboard Confessional - Hands Down. Det kändes som om jag var in en Highschool film, och hur perfekt mitt liv var just då (även om det inte var det) Så var det exakt det den låten fick mig att känna. Jag kan än idag när jag lyssnar på sången, känna lukten av träden som började slå ut i blom, och den här speciella lukten som Beijing över lag har. Jag kan se alla människor komma gåendes och cyklandes, alla på väg till skolan. Hur några sprang runt och spelade basket, hur många äldre tränade taichi och ja...
Det här var inte alls vad jag tänkte skriva om, utan jag tänkte skriva om November Rain -Guns ´N Roses, om hur jag får rysningar i ryggraden efter 6.45 min. Då är det så att jag bara önskar att livet kunde stanna upp.
Eller i Apocalyptica - Faraway (UTAN SÅNG!!!). OJojoj. OJ säger jag bara. första pirrningen kommer vid 1,37 men 2.50 bygger det upp och 2,59 skulle jag kunna börja gråta.
Var ute och åkte bil en gång när jag var lite ledsen, och så körde jag upp för en backe, och precis när jag kom till finalen så kommer kvällssolen in i mina ögon, känslan jag fick då var magisk. Det pirrar fortfarande av glädje när jag tänker på ögonblicket.
och lyssna på musik är nog mitt favoritgöra.
Creep med Radiohead kan ses väldigt deprimerande och som en vän sa: Varför vill folk lyssna på en sång som bara får dem att må sämre?
Men är inte det lite meningen med musik? Den ska stärka stämningen man är i.
Man ska få känslan man har att nästan bli överfylld, i en perfekt balans så hamnar man i ett sinnestillstånd som är otroligt.
Jag har själv väldigt lätt att glömma tid och rymd när jag lyssnar på musik och verkligen sitter och lyssnar.
Och jag är väldigt glad över att jag har bred musiksmak. Inte så att jag bara lyssnar på Winnerbäck, eller bara på hårdrock. Vilket kan irritera mig när jag börjar prata musik med människor och de bara diskuterar för en musikstil, och de suckar och säger att allt som jag lyssnar på är skit. Hade de haft bra argument för det, så hade jag sagt ok. Men om de säger att är för att det låter country, då får jag spunk.
Som ikväll kände jag för att lyssna på Radiohead. Det var SÅ länge sedan jag lyssnade på dem.
I Kina träffade jag Joe, en kille från England, och jag frågade om en text han hade tatuerat in på armen, och han sa att det var radiohead, minns inte vilken sång dock. Men hans ögon LÖS av lycka när han pratade om det. Allt han sa, kunde jag förstå, även om jag inte kände samma sak för samma band.
Alla dessa känslor som de framkallar, de har alla en låt som passar in i stunden, som beskriver det jag själv inte kan sätta ord på.
Radiohead - Karma Police, Creep, Fake plastic trees. 3 bra låtar.
När jag gick till skolan i Beijing så var jag alltid så morgontrött, men när jag kom in på campuset hade jag en förmåga att alltid sätta på Daschboard Confessional - Hands Down. Det kändes som om jag var in en Highschool film, och hur perfekt mitt liv var just då (även om det inte var det) Så var det exakt det den låten fick mig att känna. Jag kan än idag när jag lyssnar på sången, känna lukten av träden som började slå ut i blom, och den här speciella lukten som Beijing över lag har. Jag kan se alla människor komma gåendes och cyklandes, alla på väg till skolan. Hur några sprang runt och spelade basket, hur många äldre tränade taichi och ja...
Det här var inte alls vad jag tänkte skriva om, utan jag tänkte skriva om November Rain -Guns ´N Roses, om hur jag får rysningar i ryggraden efter 6.45 min. Då är det så att jag bara önskar att livet kunde stanna upp.
Eller i Apocalyptica - Faraway (UTAN SÅNG!!!). OJojoj. OJ säger jag bara. första pirrningen kommer vid 1,37 men 2.50 bygger det upp och 2,59 skulle jag kunna börja gråta.
Var ute och åkte bil en gång när jag var lite ledsen, och så körde jag upp för en backe, och precis när jag kom till finalen så kommer kvällssolen in i mina ögon, känslan jag fick då var magisk. Det pirrar fortfarande av glädje när jag tänker på ögonblicket.
Ej för alltid
Adjö är ej för alltid. Farväl är inte slut. I mina tankar finns du. Där finns du alltid kvar
