Nära till att bryta ihop på tunnelbanan.
Ja, fast inte av vilken anledning som helst.
Jag var ca 10 min sen till tunnelbanan imorse, och kom 45 minuter sent till jobbet, Hur hänger det ihop?
Jo det ska jag berätta för er. Av mina ca 2 år i Kina har jag hamnat i diverse situationer som hos polisen, mitt i en by som första utlänning, nära dödenupplevelse i en minibuss, sjukhusvistelse, vandrat runt i Shanghai med värdlens hemlängtan och sorg osvosv. Men det här slog allt, det här kan inte ens beskriva hur jobbigt det var.
Som jag har sagt förut så har Beijing runt 17 miljoner invånare. Minst 10 miljoner färdas i tunnelbanan någongång under dagen. Mellan kl 7-10 och 18-20 är det som värst, Där ska jag in och bråka.
Idag så gick det helt okej tills jag var ca på mitten av linje 10, så står tåget stilla 10 min vid stationen, och fler och fler människor kommer på, och grejjen är, det fanns inte plats, men på något sätt så kom de in, jag stod så illa till att jag inte kunde få upp mina armar eller ens flytta på fötterna, då stänger de dörrarna och jag känner hur pulsen ökar, men så började vi åka. Puuh tänkte jag, då kommer folk snart gå av.
Men NEJ. Vi stannar mitt i tunnelbanan, där det inte gick att komma ut, och jag kände hur allt bara blev mindre och mindre och hur jag inte kunde röra mig någonstans.
Jag hade inte ens min iPod på mig så jag kunde lyssna på musik, utan det var bara att blunda och luta huvudet mot stången och försöka andas.
Andas in, andas ut.
Jag såg i spegeln när jag kom fram att jag inte hade någon färg kvar i ansiktet.
Så sammanlagt stod vi stilla runt 20-25 min.
Jag ska aldrig mer vara sen!! (tills nästa gång)
Jag var ca 10 min sen till tunnelbanan imorse, och kom 45 minuter sent till jobbet, Hur hänger det ihop?
Jo det ska jag berätta för er. Av mina ca 2 år i Kina har jag hamnat i diverse situationer som hos polisen, mitt i en by som första utlänning, nära dödenupplevelse i en minibuss, sjukhusvistelse, vandrat runt i Shanghai med värdlens hemlängtan och sorg osvosv. Men det här slog allt, det här kan inte ens beskriva hur jobbigt det var.
Som jag har sagt förut så har Beijing runt 17 miljoner invånare. Minst 10 miljoner färdas i tunnelbanan någongång under dagen. Mellan kl 7-10 och 18-20 är det som värst, Där ska jag in och bråka.
Idag så gick det helt okej tills jag var ca på mitten av linje 10, så står tåget stilla 10 min vid stationen, och fler och fler människor kommer på, och grejjen är, det fanns inte plats, men på något sätt så kom de in, jag stod så illa till att jag inte kunde få upp mina armar eller ens flytta på fötterna, då stänger de dörrarna och jag känner hur pulsen ökar, men så började vi åka. Puuh tänkte jag, då kommer folk snart gå av.
Men NEJ. Vi stannar mitt i tunnelbanan, där det inte gick att komma ut, och jag kände hur allt bara blev mindre och mindre och hur jag inte kunde röra mig någonstans.
Jag hade inte ens min iPod på mig så jag kunde lyssna på musik, utan det var bara att blunda och luta huvudet mot stången och försöka andas.
Andas in, andas ut.
Jag såg i spegeln när jag kom fram att jag inte hade någon färg kvar i ansiktet.
Så sammanlagt stod vi stilla runt 20-25 min.
Jag ska aldrig mer vara sen!! (tills nästa gång)
Kommentarer
Trackback
